Kasta sten i glashus
Har nyss tittat igenom alla bloggar jag läser, en av de 12 hade uppdaterat. De flesta har inte uppdaterat på några veckor, jag kommer på mig själv att jag sitter och fnyser att ingen uppdaterar. Men jag är ju inte bättre själv, snarare sämre. Så samvetet tog över och här kommer ett litet inlägg igen.
Veckorna går, men inte lika fort som jag vill att de ska gå. Det känns att hösten är på intågande och det är en liten tröst. I fredags var vi på 60 års kalas och hade en toppen kväll, dagen efter sitter jag och N vid bordet och äter och småpratar lite..
N- Vet du vad jag gjorde igår?
Jag- Du blev full?
N- ja men förutom det..
Jag- Vadå?
N- jag vaggade Meyra till sömn i hennes vagn..
Jag- Hur kändes det då?
N- konstigt, fast väldigt mysigt, nu kan tiden faktiskt få gå fort, för jag längtar efter vår egen..
Jag- Ja jag kände samma sak när jag gav henne välling, det var så mysigt!
Så nu är vi två som bara väntar och väntar på att lillstumpan ska komma ut. Dock har ju min oro tagit et steg till det värre. När jag lägger mig måste jag känna henne, annars somnar jag inte. Samma på morgonen, måste känna något annars kommer paniken! Jag försöker på alla sätt jag kan att vara glad och lycklig över graviditeten, men innerst inne känner jag bara oro. Försvarsmekanismen i mig ställer in sig på att det kommer inte gå denna gång heller. Och jag vill inte känna så, jag vill vara strålande glad och slippa paniken och oron! Min härliga granne är ju beräknad samma dag som mig, och det är skönt att bara prata med henne. Om allt och inget! Om oron och den bortblåsta glädjen. Hon har inte en aning om hur det känns för mig, men hon gör ett jävla jobb som bara lyssnar och försöker förstå. Vi stöttar varandra hoppas jag :)
I veckan väntar jag på nästa bakslag, att vi inte får denna lägenhet heller. Dock ser ju chanserna bättre ut men turen vill inte riktigt hålla sig på vår sida. Så bäst att vänta sig ett NEJ..
N ska iaf börja på Mittuniversitetet snart, både han och jag är spända och aningen nervösa. Jag vet att han kommer fixa det galant, är mest nervös över att vara själv hela dagarna. Förutsatt att Bell vill stanna hos oss så kommer allt bli en chock, och jag har en miljon frågor som dyker upp hela tiden. Som tur är har jag ju underbar familj och vänner som jag kommer kunna fråga om allt. Men lite läskigt är det allt!
Äh, nu får ni vara nöjd.
Godnatt ;)
Veckorna går, men inte lika fort som jag vill att de ska gå. Det känns att hösten är på intågande och det är en liten tröst. I fredags var vi på 60 års kalas och hade en toppen kväll, dagen efter sitter jag och N vid bordet och äter och småpratar lite..
N- Vet du vad jag gjorde igår?
Jag- Du blev full?
N- ja men förutom det..
Jag- Vadå?
N- jag vaggade Meyra till sömn i hennes vagn..
Jag- Hur kändes det då?
N- konstigt, fast väldigt mysigt, nu kan tiden faktiskt få gå fort, för jag längtar efter vår egen..
Jag- Ja jag kände samma sak när jag gav henne välling, det var så mysigt!
Så nu är vi två som bara väntar och väntar på att lillstumpan ska komma ut. Dock har ju min oro tagit et steg till det värre. När jag lägger mig måste jag känna henne, annars somnar jag inte. Samma på morgonen, måste känna något annars kommer paniken! Jag försöker på alla sätt jag kan att vara glad och lycklig över graviditeten, men innerst inne känner jag bara oro. Försvarsmekanismen i mig ställer in sig på att det kommer inte gå denna gång heller. Och jag vill inte känna så, jag vill vara strålande glad och slippa paniken och oron! Min härliga granne är ju beräknad samma dag som mig, och det är skönt att bara prata med henne. Om allt och inget! Om oron och den bortblåsta glädjen. Hon har inte en aning om hur det känns för mig, men hon gör ett jävla jobb som bara lyssnar och försöker förstå. Vi stöttar varandra hoppas jag :)
I veckan väntar jag på nästa bakslag, att vi inte får denna lägenhet heller. Dock ser ju chanserna bättre ut men turen vill inte riktigt hålla sig på vår sida. Så bäst att vänta sig ett NEJ..
N ska iaf börja på Mittuniversitetet snart, både han och jag är spända och aningen nervösa. Jag vet att han kommer fixa det galant, är mest nervös över att vara själv hela dagarna. Förutsatt att Bell vill stanna hos oss så kommer allt bli en chock, och jag har en miljon frågor som dyker upp hela tiden. Som tur är har jag ju underbar familj och vänner som jag kommer kunna fråga om allt. Men lite läskigt är det allt!
Äh, nu får ni vara nöjd.
Godnatt ;)
