Neo våran Ängel

Efter att läkaren gett order om avdrag så tog Leia två steg bakåt och blev trött och helt ointresserad av bröstet. Hon blev också alltmer gul så i 36 timmar fick hon sola. Vi trilskas med amningen och jag försöker lugna mig själv och lyssna på personalen som säger att de flesta prematur barn har en sk tröttvecka där de sover mest hela tiden.. Och dom tror Leia är i sin vecka nu..

Jag har sådan hemlängtan nu så jag funderar återigen på att helt lägga ner amningen. För det är i stort sett bara den som hindrar att vi får åka hem.. Nu håller hon värmen själv, hon har solat och alla prover och värden är bra och hon går upp i vikt som hon ska..
Som ni hör så är det bara principen att bröstmjölken ska vara mirakel kur som hindrar mig från att ge upp. Jag vet ju att för prematur barn så är varje droppe bröstmjölk ovärderlig..
MEN.. Jag mår inte bra av att vara här. Jag äter dåligt, dricker dåligt och magen strejkar så jag får springa på toa när jag ätit..

Det där jävla valet och kvalet.. Jag ska iaf kämpa med amning till måndag, sen får jag se om jag skjuter upp beslutet mer eller bara ger upp.

Kan man inte bara få ett tecken från någonstans hur man ska göra..

Suck.

Istället för vardagslunk så har jag sjukhuslunk. Humöret börjar gå mer uppåt iaf så någon depression var det nog inte.
Sköterskan inatt var så himla gullig och försökte peppa mig, hon trodde inte vi skulle bli kvar här länge till, och det kändes sååå skönt att höra, även om det är läkaren som bestämmer så bara att höra orden gav mig lite ny energi.
Amningen inatt gick bra, läkaren ville att vi gör avdrag på hur mycket hon får i sonden beroende på hur länge hon ammar. Så inatt Gjorde vi 5 ml avdrag och likadant nu på morgonen. Hon ska ju äta sammanlagt 41 ml så det är inte mycket, men hon går upp bra i vikt så något går ju framåt iaf.

Dags för mig att fylla på reserverna också :)

Dagen har bestått mestadels av tårar. Oroa er inte allt är bara toppen med Leia men sämre med mig. Jag vet inte om det är hormoner eller om jag börjar bli deprimerad på riktigt eller om jag bara har allvarlig sömnbrist.
Jag känner konstant hopplöshet. Att vi aldrig kommer ifrån det här sjukhuset. Att jag inre kommer komma hem igen. Jag är redan så trött på amning och pumpning, men tampas med samvetet att det bästa för Leia är ju bröstmjölken så jag kan bara inte ge upp.
Men som mitt dygn ser ut nu så kommer jag aldrig överleva.
Kl 07.40: förbereder för vägning, spritar av vågen, lägger på skydd,
Kl 8. Vägning och matning
Kl 8.40 pumpning
Kl 9 frukost
Kl 9.30 läkarrond
Kl 10 Leia ledsen, provar amma annars får hon ligga hud mot hud
Kl 11 sondmatning
Kl 11.40 pumpning
Kl 12.15 kasta i mig lunch
12.30 lägger mig i sängen och försöker vila, går inge bra..
13.15 Leia ledsen, testa amma
14 sondmatning
14.40 pumpning
15.15 nytt försök att vila, mobilen ringer, smsar eller liknande störningsmoment..

Så här håller det på dygnet runt eftersom Leia äter var tredje timma och vill snutta lika ofta, så ni kan ju räkna ut själva hur mycket sömn det blir.

För att toppa humöret får man en pik att man är dålig att höra av sig och uppdatera läget..
När fan ska jag hinna det!!??!??!?

Min kropp och mitt sinne är väldigt skört nu.

Jag vill bara att Leia ska fatta hur. Man får käk ur tutten snart så kanske jag får lite mer sammanhängande sömn, jag orkar inte ha det så här länge till.

Förra inlägget skrevs som ni kanske förstår i fredags men blogg appen har inte velat samarbeta förrän nu.

Enjoy iaf!

Äntligen är hon ute, vår perfekta minsta prinsessa!
Kl 8.49 30/8 -13 såg hon för första gången dagens ljus. Och det med besked! Hon skrek i högan sky till mammas glädje eftersom för mig kändes det som om dom grävde i mig i timmar. Men så kom det underbara skriket!
Nichlas och barnläkaren tog med Leia till rummet bredvid där 4 st till väntade, alla på att undersöka och kontrollera vår prinsessa. Vid det här laget visste vi inte vad hon skulle heta, vi hade ju en lista men bestämde imorse att vi ger henne ett namn som passar just henne när vi sett henne.
Iaf, kvar låg jag och precis som jag anade så satt moderkakan fast ordentligt igen tack vare min hjärtformade livmoder. Inte alla som får en komplimang för en fin livmoder av narkosläkaren haha!

Efter en stund återvände N med Leia så jag fick se denna vackra skapelse som orsakat sådant pådrag de sista veckorna. Narkosläkaren erbjöd sig att fota oss alla tre innan Leia skulle upp till prematur avd.
Kortet blev väl som väntat, en pappa som mest ser chockad ut och en mamma som man gör när man ligger blottad på ett op bord. Som tur är så blev Leia bra på kort så vi får väl stå ut med se ut som vi gör när vi skapat något så vackert!

När N och Co. gått gjorde man klart mig och jag rullades sedan upp till BB igen till mitt fina rum där jag snart spenderat två veckor. Det kändes onödigt att flytta mig till förlossningen för bara några timmar.

Strax före 11 kom N upp till mig och vi fikade och firade. Sedan var det äntligen dags att få hälsa på Leia. Jag rullades neri sängen till 45an eftersom jag ff kände mig lite groggy.
Väl framme fick jag henne direkt för vi skulle ha hud mot hud. Känslorna tog över och jag började gråta. Mestadels av glädje! Jag vet att jag var så glad att få hålla i henne, samtidigt var det väl en lättnad eftersom jag förberett mig på diverse hjälpmedel och slangar överallt.
Men hon är vår krigarprinsessa och därav namnet. Född i 34+0 och andas helt på egen hand, hon behöver än så länge bara värmedyna och sondmatning. Självklart är det lite sladdar men dom är ju till för att kolla syresättning osv.

Nu får jag fortsätta berätta en annan gång, dags att pumpa så amningen kommer igång.

Det tråkiga är att jag inte får spendera natten med N, han är på 45an med Leia och jag är på BB :(

Just ja, vid 17 idag testade jag att stå upp efter op, gick bra och jag även några steg. Men efter restriktioner får jag inte gå längre sträckor förrän imorgon, så då äntligen slipper jag rullstolen :)

Godnatt!