Neo våran Ängel

Nu är det iof bara lördag natt än, men helgen fick en dålig början, en utskällning som egentligen var menad till min syster. Men som alltid är det jag som får ta skiten. Idag började dagen bättre och har fortsatt så ända tills nu ikväll, en vän till N erkände att han gått bakom ryggen på oss och tack vare det så har vi ännu ett bekymmer. Otroligt besviken på honom eftersom vi alltid ställt upp för honom när han behövt det. Imorgon ska vi till rödbetsgatan för middag och firande av pension, så helgen kommer definitivt sluta bra, om inte nått oväntat händer när vi kommit hem förstås.

Ibland känns det verkligen som om jag tar på mig alldeles för mycket, och alltför ofta ofrivilligt. Jag kan inte hjälpa att min syster inte kommer ihåg att ringa vår pappa och berätta nyheter som tex att hon fått jobb. Och mär jag ber henne ringa, då skickar hon ett sms. Nu är jag rädd att pappa fått nog av att bli bortglömd, ja förutom när han ska bidra med pengar eller dylikt.. För då existerar han. Min pappa är självklart inte perfekt. Men jag förstår honom, att bara finnas till ibland är inte okej. Det som gör mig ännu mer besviken är att han tar ut sin besvikelse på mig, istället för att gå direkt till personen i fråga. Jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att Bell aldrig ska behöva sitta i min sits. Jag ska göra allt i min makt för att förhindra det.

Usch va less och arg jag är just nu.

Till något positivare då, jag tänker plocka ut p-staven. Av en del olika orsaker.. Den sitter inte bra, jag kan inte belasta innerarmen utan att det spänner och gör ont. Och skulle jag bli gravid igen så okej, jag hoppas det inte tar sig förrän till hösten dock, så jag slipper ännu en sommar som gravid.

Nu känns humöret iaf lite bättre, så jag får tacka för ventileringen ;)

Godnatt!

Ja när man ändå sitter här och försöker natta en liten dam med vilja kan jag ju passa på att uppdatera lite. Bell har visat en grinig sida de senaste dagarna, så mitt humör är väl inte på topp. Skuta röka helt gick åt skogen så istället fortsätter jag ta tabletterna och drar ner. Från att ha rökt typ 15 om dagen så är jag nu nere i ca 5. Och jag är stolt faktiskt. Nu måste jag lyckas bryta de där sista "vane" ciggen. Efter maten och morgon och kväll..

Annars har jag haft en superdag idag, först hängde vi på låset på babyproffsen som fyllde 5 år och hade massor med erbjudanden. Det blev en sulky för mig och Bell och några tallrikar. Hade jag haft mer pengar hade jag ju handlat mer såklart men det är ganska långt kvar tills lön så vi tog det lugnt på "handla onödigt men sååå fint fronten". Efter shopping blev vi inbjudna till Anna och Wille på fika. Många skratt!! Sen bar det iväg hem till Timrå igen för ombyte och en timmes promenad, där det diskuterades allt mellan snor och hus. Efter promenaden tog jag tag i dammsugningen som var behövlig! Man kan säga att om det hade varit is inne så behövde man inte oroa sig för att halka, så mycket grus var det. En måltid senare bar det iväg ner på tårta på varvet, världens bästa mamma fyller ju år idag!

Btw, nu har Bell somnat, så nu får ni Inge mer :P

Okej, en bild eller två då.. ;)

Ja som rubriken lyder så är jag verkligen inte på strålande humör.. Minsta lilla ord ur nichlas mun så vill jag starta ett bråk. Han behöver ibland inte ens göra något för att jag ska explodera. Igårkväll fick han sig en avhyvling för att han inte fattade att jag ville att han skulle göra mat till Bell medans jag la henne. Imorse när hon ätit, fick hon komma upp i sängen och mysa. Då fräser jag åt honom att andas åt ett annat håll för jag svimmar av hans andedräkt.. Så nu vill han inte ens prata med mig eftersom jag är en tickande satkärring.. Orsaken... Slutat röka...

Så har vi separerat den närmsta tiden vet ni varför..

Jag vill inte bli såhär, men någonstans inom mig så känner jag att jag vill inte sluta, eftersom han får ha kvar alla sina nöjen, spel, herrmiddagar etc. Jag tycker om att röka, jag får lite lugn och ro i ca 5 minuter, sen måste jag in igen och handskas med tvätt, disk, smuts, ett kinkigt barn, bajs blöjor m.m...

Såklart känner större delen att jag vill sluta, för att må bättre och spara pengar. Jag har provat sluta många ggr, och varje gång när mitt humör tryter och nichlas hamnar i skottlinjen, går han och köper cigg eller ber mig göra det för han står inte ut.. Man tackar för peppningen.
Nä nu ska jag fortsätta mysa med den jag älskar mest av allt....

Ja inläggen har inte direkt haglat på sistone och det ber jag om ursäkt för. Mycket har hänt den senaste tiden, både positivt och negativt. Det positiva är ju att den 5 september sticker vi till Turkiet i två veckor! Baby blir hemma med Strappa som förhoppningsvis ska bo här medans vi är borta. Den negativa delen är att min syster fått cellförändringar. När jag först fick höra det fick jag panik och tänkte det värsta såklart, men efter lite research känns det aningen bättre. Tycker så synd om henne, hon ska fan drabbas av allt denna stackare. Epilepsi, språkstörning, eksem, och nu detta. Jag har säkerligen glömt nåt annat skit hon har... Men jag är imponerad av henne, trots alla motgångar så är hon glad, snäll, ställer upp, hon låter sig inte hindras av nån eller något. Jag kan verkligen skatta mig lycklig som har henne, och alla andra som stöttar mig och skänker mig glädje varje dag.

Jo just ja, kapell och prälle inbokad. 9e juni blir det. Inbjudan ska jag börja pillra med så snart som möjligt.

Nu är det visst en liten vacker tös som är utsvulten... Igen.

Until next time!