Neo våran Ängel

Hur mycket får plats?

Jag känner obeskrivlig kärlek när jag omfamnar mina två absolut ovärderliga små tjejer, och längst in känner jag även en glädje blandad med en liten bit sorg.

Jag saknar ju Neo. Han skulle också ha fått känt sådan kärlek som Bell och Leia. Men... Hade vi inte mist honom så hade jag inte haft just bell eller leia. 

Men vissa dagar blir man lite påmind om den platsen i hjärtat som gör ont att tänka på. 

Som igår när leia var och fick sina 6 månaders sprutor, och sköterskan tittar i hennes journal och säger att hon ser att hon har en storasyster.. Sedan tar en paus och säger : oj jaha.. 

Då öppnas det där lilla rummet där min Neo får ha sin kärlek, saknad och längtan ifred. 

Sköterskan blir helt ställd och vet inte vad hon ska säga, så jag tackar för mig och tar med leia. Jag håller lite extra hårt i henne och pussar henne på kinden medan vi går till bilen. 

Tilläggas ska att vi var klara och redan påklädda så jag drog inte mitt uppe i undersökningen hehe. 

Ibland är det jobbiga situationer som uppstår, men mest från andra personer som precis som sköterskan inte vet vad de säga. Jag pratar om det, för för mig är det en del av vardagen. Jag tänker ju på honom varje dag. Ibland mer ibland mindre. Att se andras pojkar och barn som är i samma ålder som Neo skulle varit svider såklart. 

Men jag har Bell och Leia! De underbaraste och vackraste tjejerna som någonsin existerat!

Nog med känslor. 

Just nu ligger jag på golvet och tittar medan Leia jollrar på i babygymmet.

Idag blir det storhandling och sedan lite städning. Ikväll ska jag ta med min fina vän Åsa och vi ska lämna in lite kläder som ska säljas på barnklädesmarknad imorgon. 

Hej så länge!

Jag har gnällt en hel del på N på sista tiden, och anledningen är ganska enkel, likaså är problemlösningen. Jag är irriterad, less och slut tack vare en vild och tjurig 2,5 åring och sjukdomarna som verkar avlösa varandra på båda mina damer. Så givetvis är jag lättretlig och exploderar för minsta lilla.och det går ut över Nichlas och ibland även min syster.. Nu tänker jag inte helgon förklara min sambo, för ibland är han jävligt lat, men oftast behöver jag bara be så hjälper han till. 

Och jag har sagt det förut och det tåls att säga igen. Fb är ju lite av en ventilering, så 99,9% när jag skriver något så är det för att spy galla. 

Inte fan sitter jag och berättar för hela världen vilken underbar Karl jag har som lagar goda middagar och handlar hem massa gott som han vet att jag älskar. Inte fan skriver jag hur han busar med bell så hon är helt färdig innan läggdags. Eller hur han är den som lägger bell vareviga kväll så när som när han är borta då. Han läser godnatt saga för henne och stoppar om henne. Allt det värmer i hjärtat, men sånt skriver jag inte om på fb. Så det är väl lätt att tro att han en hemsk sambo/pappa. 

Det är han absolut inte. Han är inte sämre än någon annan. 

Jag älskar honom och har valt att bilda familj med honom. Han har sina sidor, men jag har mina jag med. 

Vi har gått igenom alldeles för mycket sorg än någon ska behöva, men vi har även delat obeskrivliga ögonblick av sann glädje. 

Tillsammans är vi starka! 

Sen sist har ju massor hänt. Jag har bla spenderar några dagar på sjukhuset med en krasslig leia. Sen åkte bell på magsjuka igen, men även den är borta. Nu brottas vi med denna eviga hosta och snorandet då. 

Igår var vi på dop för Bell's och Leia's kusin Melker. Det skiljer ju bara tio dagar mellan honom och leia. Desto mer kilon dock. Melker ligger på stadiga 10,5 kg medan leia ligger på 6,5-7 kg. 

Nää, nu har jag lite serier att se ikapp.

Greys anatomy

Hart of dixie

Arrow

Vampire diaries

Once upon à time..

Synd att kvällen inte räcker till ;)