Neo våran Ängel

Nedervåningen är klar så när som på dammsugningen och svabbning. Över våningen får vi se om vi hinner idag. Nichlas har jobbat idag så jag och ulli har grejjat på här hemma. Ulli har skottat för femtioelfte gången typ.

Måste hela vinterns snö komma under en och samma vecka??

Jag har blivit mer ordningsam och tycker nästan det är kul att städa sen vi flyttade hit. Här är så fint och fräscht så det är roligare att hålla efter då. Men självklart blir det stökigt då och då, jag har ju faktiskt en vild 2åring. Vild men ack så mysig hon är mellan varven. 

Jag får vansinnesutbrott på henne minst en gång om dagen men det brukar gå över ganska fort när hon kommer snyftandes och vill kramas. 

Ibland är jag rädd att jag skämmer bort henne, för hon får sin vilja igenom lite ofta, men jag tänker ofta att om inte Neo lämnat oss hade vi faktiskt inte haft denna fantastiska lilla tjej. 

Sen har jag hört från säkra källor att hon är faktiskt väluppfostrad om man jämför andra i hennes ålder. Visserligen bara en källa men det hör inte till ;)

Nu kom ulli in så bäst jag ser aktiv ut ;)

Hej så länge!

Hade jag aldrig fixat utan min syster, visst Nichlas finns med men han hjälper kanske till 1/10 av det ulli gör. 

Leia blir snart 5 månader. Och alla stunder har inte varit fulla av kärlek och gos. 

Under veckorna vi låg på neonatalen var jag ett vrak, jag fick ingen sömn som ni vet. Men även då vi kommt hem var det dåligt med den varan. Ett tag var jag orolig över att jag fått förlossningsdepression, men så här i efterhand var det nog inte det. Men just när man är mitt upp i det känner man sig som världens sämsta mamma. Jag kunde inte amma mitt barn, hon åt jämt, och de stunder hon inte åt så skrek hon. 

Jag kände ingen innerlig glädje över henne och hon tog verkligen musten ur mig, ja inte bara den, även livsgnistan. 

Jag tror att leia hade kolik, dock en lindrig form, hon skrek oftast mellan 19-23.. Så det hade kunnat vara värre. 

Tiden känns som evigheter när man mår dåligt och jag hade svårt att hitta glädje. Jag kände att jag inte räckte till som mamma åt bell och hade konstant dåligt samvete över hur lite tid hon fick. 

Men när leia avfyrade sitt första riktiga leende så var allt det jobbiga helt plötsligt värt det. 

Visst finns det vissa stunder när jag undrar varför ingen dragit till mig med en stekpanna när jag sa att jag ville ha en unge till så tätt. 

Men jag brukar trösta mig med att dom kommer få så mycket roligt med varandra sen! Låt oss bara hoppas att jag inte hoppat från någon bro innan dess ;)

Just idag är det tufft, jag har migrän, men N tyckte att eftersom han skulle ju faktiskt jobba så han tog sovmorgon, medans jag fick släpa mig ur sängen med en tvååring som är dunderförkyld och sovit dåligt inatt och en liten leia som inte vill sitta för sig själv en stund så mamma kan göra annat. Det är nu min ängel, min älskade syster ställer upp i alla väder. Först jobbade hon imorse sen när John kom hem så skottade hon, in och sov en stund sen ner och hjälper mig med barnen.

Kunde jag så skulle jag ge henne allt hon vill ha, så snäll är hon och så mycket uppskattar jag henne.

Just ja, vi har ju köpt radhus för två månader sedan och min syster hyr ett rum av oss, så hon är oftast tillgänglig, fast jag försöker se till att hon får lite egentid också och slippa oss en stund.

Nu är det väl dags att ta tag i lite hushållssysslor igen då. Först två alvedon och hoppas på mirakel.

//Askungen 

Återstår att se om den funkar. 

Livet rullar på.

Jag har köpt mig ett radhus och fått en inneboende och underbar hjälp med barnen. Min syster! Ja Nichlas är fortfarande med i bilden, även om jag kan tycka att han bor här men han är sällan hemma. Men det tar vi i nästa inlägg. 

Nu får vi se om det här funkar först. 

Tjo!