Neo våran Ängel

Då ska jag försöka ge mig på att berätta om förlossningen, jag kommer garanterat glömma vissa saker, men det stora hela borde ju gå att få ut iaf.. 24/10 Vi skulle in för kontroll av livmoderhals samt tapp för bedömning om igångsättning. När vi kommer in får vi börja med att köra CTG kurva. Hennes hjärtljud sjunker och stiger väldigt mycket, så de vill att vi gör UL också. Redan då kom oros känslorna.. Men allt ser normalt ut, full fart därinne. Sen börjar de kolla närmare på hjärtat, och då börjar cirkusen.. BM tycker hjärtat jobbar konstigt, så hon ropar in en kollega. Kollegan håller med, så de kallar på en förlossningsläkare. Han tycker också att hjärtat ser konstigt ut och inte verkar jobba som det ska. Förstår ni paniken jag känner när jag ligger där med klet hela magen, tre personer som misstänker att vår lilla tös har nått fel på hjärtat. De vill iaf vara säkra så de ringer efter barn kardiologen. Hon kommer efter typ tio min och har med sig en läkarstudent. Vid det här laget står alltså fem personer och tittar på Bell´s hjärta. Barnkardiologen lugnar oss alla tillslut med att hon tycker allt ser bra ut, förlossningsläkaren och kardiologen kommer överens om att det är känns bäst att det är barnets bästa om det kommer ut så fortsom möjligt. Torka bort kladdet för att gå in i nästa rum och bli undersökt nertill. Öppen 3 cm.. Läkaren säger att det är bara sätta igång. Okej tänker jag, vi får väl komma in imorrnbitti då. Icke. De vill ta hål på hinnan nu. Hinner bara ut i korridoren och ringa och meddela pappa, så drar dom på mig ett sjukhusarmband. Nichlas går ner till Brittmarie som väntat på oss i nästan två timmar vid det här laget. Hon får skjutsa hem honom och hämta väskan. In på förlossningen där jag får rum nr 4. Av med paltorna och på med rocken, nättrosor och mega bindan. Flashback så det sjunger om det, känner hur känslostormen är på väg, men hinner nog inte riktigt med mig. För jag hinner bara lägga mig på sängen så får jag droppnål, och sen kommer läkaren och tar hål på hinnan. Ut forsar extremt mycket vatten.. Sen sätts elektrod på Bell´s huvud för att hålla koll på hennes puls. Nu är det bara vänta, själv funderar jag mest vart fan N tog vägen. Han var borta kanske en timme, men jag var rätt så omtumlad. Det dröjde inte alltförlänge innan sammandragningarna kom tätt. Lustgas, ja tack. Uthärdar några timmar med värkar, sen får jag ryggmärgsbedövning och värkstimulerande dropp. Dom tycker det går för sakta, det enda jag tyckte var att det var nåt fel med lustgasen, dom måste ha gett mig syrgas, för nu gjorde det väldans ont. Eftermiddagspasset säger att nu får jag föda bebisen innan de slutar vid kl 21.. Då är klockan ca 19.30. Jo tjena. Nattskiftet kliver på. Onda värkar som fan. Tycker inte att nån smärtlindring hjälper längre. Tycker det känns som om krystvärkarna börjar, nej säger Maggi min bm. Huvet är för högt upp.. Det sket jag i just då kan jag säga. FÖr det är ganska svårt att stå emot att inte krysta när det är det enda kroppen vill. Det går väl typ 10 min, då beslutar sig bm för att sätta kateter på mig, för tydligen kan urinblåsan blockera så inte huvudet sjunker ner. Sagt och gjort så sjukner hon ner och jag får äntligen börja krysta. jag säger äntligen nu, men just i denna stunden när jag låg där ville jag ge upp, det gjorde så ont och jag tog verkligen i för kung och fosterland. Började tro att nått var fel, det gick ju så fort med Neo och gjorde inte alls lika ont. Sista värken säger N att jag får nypa i hans hand under värken. Och det gjorde jag, både han och jag trodde nog att jag bröt något finger på han. Men tillslut kom hon, våran perfekta dotter. kl 22.46. Jag får upp henne på bröstet och känner ett lugn, hon skriker ju. Nichlas börjar ringa och smsa och mmsa till morföräldrar och farföräldrar. Tyvärr var inte lyckan långvarig, moderkakan vägrar släppa. De drar och trilskar, jag får försöka krysta ännu mer, men det finns ingen ork. Det gör bara ont som fan. Bm ringer efter läkaren. Jag känner hur det forsar ut blod så fort dom gör ett nytt försök att "dra", de får ge upp. Det enda jag hör är operation, känner mig extremt sömnig.. Minns att jag rullas ut från rummet och in i en hiss, kommer ner i ett rum som är fullt av grönklädda människor. Allt är suddigt och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Får en till ryggbedövning och sen minns jag bara att sängen ändrade läga och mina fötter var högt uppe i luften. Kl 02.15 Vaknar upp av att någon bökar med mig, och försöker byta lakan och grejjer. Römmet är mörkt och jag ser en stor skärm som visar massa linjer och siffror. Fortfarande svårt att fokusera. Känner mig full.. Sköterskan berättar iaf att jag ligger på Intensiven och att operationen gick bra, men jag hade förlorat mycket blod så de villl ha mig under bevakning. Plus att jag får en generös donation, bestående av två påsar blod. Blir även informerad att jag inte kommer få åka upp till förlossningen igen förrän jag tagit emot allt blod och mitt blodtryck har stabiliserats. De följande fyra timmarna stirrar jag på skärmen framför mig som tjuter till då coh då, tittar även på blodpåsen som droppar en droppe i timmen känns det som. Jag vill ju bara vara med min dotter och min Nichlas. Efter fyra plågosamma timmar blir jag äntligen uppskjutsad till min familj. Lycka! Läkaren kommer in och berättar att jag måste äta järntabletter ett tag för mitt blodvärde är fortfarande inte bra. Jag förlorade ca 2,5 liter blod och det plus blodtrycksfall gjorde att jag svimmade av innan operation. Man brukar tydligen vara vaken under liknande ingrepp. men allt hade som sagt gått bra. Moderkakan hade suttit fast ordentligt. Otålig som jag är så längtade jag ju efter att komma upp på benen, ta en dusch, gå på toa osv. Då fick jag skäll, jag var tydligen inte i nåt tillstånd att vara uppe än, så det var bara försöka vila och komme igång med amningen. framåt 14 tiden hade myrorna i arslet fått nog, jag vädjade om att iaf få prova stå upp. Ville ju bli av med kateter och dropp och allt helvete som satt fast överallt. Efter lite motstånd fick jag klartecken. Nichlas och bell fick följa med mig in i duschen och kolla så jag inte ramlade ihop. Jag åstadkom en dusch och kände mig som i himmelriket. På eftermiddagen blev vi flyttat till BB, och mitt i flytten kom mormor, morfar och moster och ville se vår prinsessa. De mötte oss vid hissen så de hann bara ta nått kort och sen var det iväg igen. De var oroliga för mig och de såg ganska nöjda ut när de såg att jag kunde gå själv :) Det blev en natt på BB sen åkte vi hem, sen blev det strul med gulsot och vikt och temp, men det tar jag i ett annat inlägg. Så nu har jag blivit 28 år och är världens stoltaste mamma till min vackra ängel Neo och min otroligt söta dotter Bell. Livet är bra underbart. Hej!