Min egen klippa
Häromveckan fick jag frågan, hur vet man om man fortfarande är kär i den man lever med?
Rent spontant när jag fick frågan blev jag lite paff, och hade väl inte något riktigt svar då. Men nu tror jag faktiskt jag har det.
Jag vet att jag är kär i min Nichlas, för hur illa det än är med mig så vill jag veta att han har det bra. Jag vet att jag kan lita på att han ställer upp i nöd och lust.
Efter vi förlorade Neo växte vi samman på ett sätt jag inte kan beskriva. Nu står vi inför ett nytt kapitel med prematur barn. Och Nichlas har blivit tvingad att bli pappa på heltid. Och han överträffar mina förväntningar varje dag som går.
I vårt förhållande har det oftast varit jag som tagit det mesta ansvaret för bell, tex byten läggning badning matning. De senaste veckorna har Nichlas fått gjort det mesta under lite guidning av mig.
Nu när jag är inlagd sköter han allt klockrent, tom bättre i vissa avseenden. Under de timmar jag fick komma hem i tisdags så såg jag att han har egna rutiner, i motsats till mig så plockar han bort och gör fint i köket efter varje måltid. Det gör sällan jag.. Det enda jag egentligen har att "klaga" på är väl tvättningen. Men eftersom jag alltid skött det så är det inte så konstigt. Nu har han insett att kläderna börjar sina så nu ringde han och ville ha lite teknisk hjälp.
Jag är kär för han och bell och baby är dom som ständigt är med mig i tanken. Han får mig fortfarande att skratta och vi visar varandra kärlek genom de små detaljerna.
Vimsigt inlägg kanske, men jag behövde få skryta lite över min prins!
Som jag vill dela mina med och motgångar med.
