Jobbig dag
Dagen har bestått mestadels av tårar. Oroa er inte allt är bara toppen med Leia men sämre med mig. Jag vet inte om det är hormoner eller om jag börjar bli deprimerad på riktigt eller om jag bara har allvarlig sömnbrist.
Jag känner konstant hopplöshet. Att vi aldrig kommer ifrån det här sjukhuset. Att jag inre kommer komma hem igen. Jag är redan så trött på amning och pumpning, men tampas med samvetet att det bästa för Leia är ju bröstmjölken så jag kan bara inte ge upp.
Men som mitt dygn ser ut nu så kommer jag aldrig överleva.
Kl 07.40: förbereder för vägning, spritar av vågen, lägger på skydd,
Kl 8. Vägning och matning
Kl 8.40 pumpning
Kl 9 frukost
Kl 9.30 läkarrond
Kl 10 Leia ledsen, provar amma annars får hon ligga hud mot hud
Kl 11 sondmatning
Kl 11.40 pumpning
Kl 12.15 kasta i mig lunch
12.30 lägger mig i sängen och försöker vila, går inge bra..
13.15 Leia ledsen, testa amma
14 sondmatning
14.40 pumpning
15.15 nytt försök att vila, mobilen ringer, smsar eller liknande störningsmoment..
Så här håller det på dygnet runt eftersom Leia äter var tredje timma och vill snutta lika ofta, så ni kan ju räkna ut själva hur mycket sömn det blir.
För att toppa humöret får man en pik att man är dålig att höra av sig och uppdatera läget..
När fan ska jag hinna det!!??!??!?
Min kropp och mitt sinne är väldigt skört nu.
Jag vill bara att Leia ska fatta hur. Man får käk ur tutten snart så kanske jag får lite mer sammanhängande sömn, jag orkar inte ha det så här länge till.
Jag vet inte hur det är att ha en för tidigt född, men jag vet hur det är när man inte får till amningen. Vincent var 4 månader när han började amma själv. Innan var det först sondmatning och sedan pumpade jag för att ge honom ur flaska. Till sist fick Vincent både ersättning och bröstmjölk. Man är inte en dålig mamma för att amningen inte fungerar!! Du kämpar på så bra Hella! Kramar!
