Neo våran Ängel

Hur mycket får plats?

Jag känner obeskrivlig kärlek när jag omfamnar mina två absolut ovärderliga små tjejer, och längst in känner jag även en glädje blandad med en liten bit sorg.

Jag saknar ju Neo. Han skulle också ha fått känt sådan kärlek som Bell och Leia. Men... Hade vi inte mist honom så hade jag inte haft just bell eller leia. 

Men vissa dagar blir man lite påmind om den platsen i hjärtat som gör ont att tänka på. 

Som igår när leia var och fick sina 6 månaders sprutor, och sköterskan tittar i hennes journal och säger att hon ser att hon har en storasyster.. Sedan tar en paus och säger : oj jaha.. 

Då öppnas det där lilla rummet där min Neo får ha sin kärlek, saknad och längtan ifred. 

Sköterskan blir helt ställd och vet inte vad hon ska säga, så jag tackar för mig och tar med leia. Jag håller lite extra hårt i henne och pussar henne på kinden medan vi går till bilen. 

Tilläggas ska att vi var klara och redan påklädda så jag drog inte mitt uppe i undersökningen hehe. 

Ibland är det jobbiga situationer som uppstår, men mest från andra personer som precis som sköterskan inte vet vad de säga. Jag pratar om det, för för mig är det en del av vardagen. Jag tänker ju på honom varje dag. Ibland mer ibland mindre. Att se andras pojkar och barn som är i samma ålder som Neo skulle varit svider såklart. 

Men jag har Bell och Leia! De underbaraste och vackraste tjejerna som någonsin existerat!

Nog med känslor. 

Just nu ligger jag på golvet och tittar medan Leia jollrar på i babygymmet.

Idag blir det storhandling och sedan lite städning. Ikväll ska jag ta med min fina vän Åsa och vi ska lämna in lite kläder som ska säljas på barnklädesmarknad imorgon. 

Hej så länge!